5/5

HELSINGBORGS DAGBLAD (5 September, 2009)
GUNNAR BERGDAHL

Förtvivlans ljus

”Man tänker sitt” – redan titeln på denna ytterst personliga och originella svenska film är försåtlig. Vi tänker vårt, du tänker ditt. Vad regissörerna Fredrik Wenzel och Henrik Hellström tänker förefaller mig vara att ställa ordning mot kaos. Inre mot yttre. Naturens ordning mot människans snubblande framfart i sina livsvillkor.

De gör det genom att låta oss möta en samling individer, utmejlsade ur ett diffust igenkännbart kollektiv som har stigit ut ur konforma radhuslängor och vandrar fram över asfalterade parkeringsplatser framför Lidl-varuhuset.

Man tänker sitt, det gör man och vi får lyssna till en barnröst som läser ur David Henry Thoreaus klassiker ”Walden”. Hur var det nu han skrev när han tänkte sitt under det där skogslivet på 1800-talet? Jo, ”Som om det fanns en trygghet enbart i dumheten.”

Den lille rödhårige killen Sebastian är något av centrum i denna filmbetraktelse med sin fråga om hur allt egentligen fungerar. Men här finns också den förvirrade frånskilde unge pappan som hemlös drar runt med sitt lilla barn på armen, här finns Sebastians hjälplöst välmenande mamma, här finns invandraren som fiskar i den lilla bäcken bakom villaområdet, här finns den unge mannen som renoverar och renoverar, här finns ingen början, inget slut.

Det är en skildring av ett tillstånd, mer än en berättelse. En film som i stilsäkerhet och konsekvens får mig att tänka på Lars Tunbjörks lysande fotobok ”Landet utom sig” som förändrade självbilden av ett Sverige på väg in i du sköna nya värld och som blev en konstnärlig referenspunkt mittemellan sanning och empati. Här finns samma uppfordrande öppenhet mot vad som alldeles nyss har hänt och vad som precis kanske ska hända.

Det låter kanske pretentiöst. Det är pretentiöst. Men det fungerar och rör vid oss på ett hemlighetsfullt sätt. Wenzels foto är självlysande, skådespelarna trovärdigt skavande på det (o)möjliga livets realiteter, Erik Enocksons musik bedövande vacker med sina slingrande sakrala körstycken.

Men filmens största hemlighet är den nerviga intensiteten, för att inte säga hypnotiska kraften, som finns i varje scen. ”Man tänker sitt” rör sig i ett hemlighetsfullt område på gränsen mellan fiktionens trygghet och dokumentärens känslomässiga minfält. Må kraften stå dessa unga regissörer bi!

Så ser jag en svensk film 2009 som ställer sig intill kompromisslösa filmer av österrikarna Ulrich Seidl och Michael Haneke, som kan föra tankarna till Lars von Triers ”Idioterna” eller Ruben Östlunds ”De ofrivilliga”. Men Hellström/Wenzels filmpoetiska ram låter ljuset färdas genom bilderna, genom vanmakten och sorgen och tända hopp och möjligt liv även längst in i den djupa skogen.

Så får citaten från Thoreaus filosofiska försök att hitta jämvikt stiga in i dessa personer i en värld och i ett ögonblick som tillhör oss här och nu.

Den som inte känner hjärtat krympa i bröstet när den hemlöse pappan kämpar med sin sons blöja på parkeringsplatsens asfalt har inget hjärta. Naturligtvis konfronteras han av en förbipasserande kvinna som ur vårt trygga perspektiv låter de underförstådda anklagelserna hagla. Men även där finns något annat närvarande, en känsla, ett hopp, en möjlighet.

Det är film alldeles på riktigt, utan fiktionens avtrubbning.

Där, i just den scenen, förenas vår förtvivlan över livet och människorna med ljuset som faller in mellan de mörka granarna och bildar en glittrande legering. Det är en mycket ovanlig och mycket stor filmupplevelse.

För ett svindlande ögonblick tänker vi ett gemensamt vårt.


http://hd.se/kultur/2009/09/05/foertvivlans-ljus/