5/6

SVENSKA DAGBLADET (27 Aug, 2009)
MALENA JANSON

Tillbaka till falkenberg

I somras hade Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels fina musikdokumentär Broder Daniel forever en lite undanskymd premiär. Som jag skrev i min recension så var det en drabbande film som mitt i sitt försiktiga vemod var omöjlig att värja sig emot. Den tog sig in i mig och stökade till, tvingade fram stark rörelse, såväl sorg som lycka. På samma sätt är regissörernas Man tänker sitt i hög grad en fysisk upplevelse. Jag genomfars av obehag och illamående men också stundtals av vad som närmast kan beskrivas som eufori.

Filmen handlar om en handfull människor i ett bostadsområde i Falkenberg. Det är människor som vantrivs i civilisationen, som inte hittat sin plats i samhälls-maskineriet och därför befinner sig i ett frivilligt eller påtvingat utanförskap.

11-årige Sebastian har ett konstant kryp i kroppen. Kollektiva lekar förlorar han ständigt, finskjortan solkar han tvångsmässigt ner och hans mamma får ständigt leta efter honom.

Jimmy saknar, enligt grannarna, riktning i tillvaron. Han bär på sin lilla son, tigger pengar utanför köpcentret och bor hemma hos sina föräldrar utan att ha fått förtroendet att ha nycklar till huset.

Mischa kom till Sverige på 70-talet som tillfällig gästarbetare men blev kvar och ännu efter trettio år är han en utböling. - Anders har lärt sig de sociala koderna men inte införlivat dem, så trots sin välskötta trädgård och bygglovet för carport gör han tvångsmässiga löprundor, super sig full och slåss med sin far.

Räddningen för dessa udda själar är den organiska oordningen -naturen erbjuder. Medan skogen i von Triers Antichrist var en kvinnlig sfär liktydig med ondska och hot utgör den här en allt-igenom demokratisk, neutral tillflyktsort och en räddning undan social polityr och destruktivt -beteende. Den får också en andlig prägel genom Erik Enockssons sakrala körmusik – stundtals lätt svävande, stundtals starkt påträngande – och de ikonliknande guldglänsande bilderna av far och son stilla badande i ett spegelblankt vatten.

Samt av de genomgående citaten från H D Thoreaus Walden, lästa av Sebastian som tycks ha en intuitiv förståelse för natur-lyriken medan han inte riktigt fattar hur det funkar med den ständigt pågående statusjakten. Barnet har den traditionella rollen av en oskuldens ciceron, som får oss att som på nytt se på det artificiella, konstiga, fula, i vår värld. Och som själv väljer en -annan stig för att utforska, för att gräva med sin hjärna, för att inte stagnera.

Sebastian blir också vägledaren genom en film som av fragment, scener och bilder bygger en alldeles unik sfär. Man tänker sitt är en film som också den tycks ha vuxit organiskt och därför präglas av en oordning som sällan tillåts i spelfilm. Kameran, snarare än pennan, har gått i första ledet. Möten mellan människor, snarare än ett färdigt koncept, har initierat filmandet. Magkänsla har tillåtits regera över intellekt. Inte konstigt då att resultatet blir så kroppsligt omvälvande.

http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_3423101.svd