KVÄLLSPOSTEN (2 Aug, 2009)
ANDERS E LARSSON

I dag avslutas årets Lilla Filmfestival i Båstad. Anders E Larsson finner både yttre och inre snårigheter.

Naturen sköljer över oss från filmduken. Den psykiska, antikristliga i von Triers våtmarker i våras, och efter sommaren kommer två svenska långfilmer där strån och barr kittlar linsen.
I Man tänker sitt, av Henrik Hellström och Fredrik Wenzel, söker man efter det naturliga tillståndet – inte ett generellt (sådant är nog omöjligt), utan ett tillstånd för var och en. Men går det att kombinera dessa individuella tillstånd och få de att fungera ihop? Är just naturen brytpunkten i vilken det blir möjligt?
Förenas viljorna i sankmarken, som vi alla sjunker ned i till knäna oavsett vad våra vardagliga namn ger oss för tyngd? ”Bad scenes come and go, for which you must allow”, sjunger Morrissey i låten Why don’t you find out for yourself. Och vad vi finner i Man tänker sitt är listigt konstruerade sekvenser som visar upp gestalternas inre områden, där deras handlingsimpulser hämtar sina första gnistor.

Männen som bor i villaområdet har svårt att få andrum i sina kroppskostymer. De onda scenbilderna dväljs i dem – fast aldrig fullt ut, aldrig entydigt. Elvaårige berättaren Sebastians utsagor består av citat ur naturalistfilosofen Thoreaus 1800-talsböcker Walden och Civil olydnad. Sebastian vill hela tiden gå vid sidan av stigen, vill böka ned sina tankar i myllans kött och ta med sig något naturgivet, oanfrätt.

Om Farväl Falkenberg, med till stora delar samma halländska upphovsmän som Man tänker sitt (Erik Enockssons musik har stor betydelse för båda filmerna), hittade sitt fokus på växtlighetens domäner, så är den här filmen en ytterligare skärpning av detta fokus. Den tomhet som överlämnas till publiken har glänsande kanter och ett myllrande lyriskt inre.
Fredrik Edfeldts och Karin Arrenius Flickan fylls av mycket snarlika element som det halländska verket, fast angreppssätt och metodik – och resultat – skiljer sig åt avsevärt: förutom att huvudfiguren är en flicka, spelad av ett nytt aktris-ansikte, så återfinns välkända svenska skådespelare i nästan alla andra roller. Därmed läggs det redan från början ett filter mellan betraktaren och den lockande övergivenhetsanalys som faktiskt finns där inne i berättelsen.
Ingen av de medverkande underpresterar på något sätt, men till exempel så är filmmusiken lite för tam, dialogen är flertalet gånger förutsägbar och när Leif Andrée i en biroll berusad välter cyklar med den äran, så är det trots allt något som här hemma i en annan film.
Flickan innehåller åtskilliga inspirerade ögonblick, som tyvärr tas av daga av alltför många konventionellt fattade beslut.

Tom Alandh är sin egen dokumentära genre med ”ecce homo” som ledord. Det är ingen hemlighet att Ingmar Bergman hade vissa psykiska stabilitetsproblem, men i Alandhs film Bergmans hushållerska blir det på ett för regissören knappast smickrande sätt tydligt som aldrig förr.
Anita Haglöf passade upp på honom under åtta år och förde dagbok över upplevelserna.
Hur stod hon ut? Han som, beroende på dagsform, kunde kalla henne för både häxa och slyna och per automatik gnällde på hur oätlig osten var. Anita blottar Bergmans otäcka förakt för de människor han ansåg mindre värda – när hon blev sjuk ringde han inte för att höra hur hon mådde, utan för att kort meddela att om hon inte kommer tillbaka snart så skaffar han någon annan.


http://www.kvp.se/nyheter/2.1617/1.1659007/naturliga-manniskor