 HELSINGBORGS DAGBLAD (31 Juli, 2009) JOHANNA KARLSSON Hyllade svenska filmen ”Man tänker sitt” smygvisas i dag på Lilla Filmfestivalen i Båstad. Regissörerna har velat hitta mystik i vardagligheter. För snart tio år sedan startades en tunn svensk konsttidskrift med namnet Loyal. Just så försiktig, varm lojalitet som kan uppstå människor emellan: precis den känslan motsvarar blicken Loyal hade. Varje nummer avslutades med en närgången porträttbild där någon närstående till upphovsmännen låg sovandes på vita lakan. Vid starten skildrade Loyals fotografier semesteröar, amerikanska vägkrogar, tomma men charmiga motellrum. Efter hand dök allt fler Sverigeskildringar upp. En gång publicerade Loyals fotograf Kristian Bengtsson en dokumentär bildserie från sin mormors begravning. Som alltid presenterades inte vad bilderna skulle komma att handla om i titlar eller ingresser, utan Kristian vecklade bara ut stora klara bilder på inhyrda blanka kostymer, skrynkliga ansikten, den typen av kall smörgåstårtastämning en gammeldags svensk småstadsbegravning ofta har och alldagliga ansikten i svag gråt. ”It is the end of mormor as we know her” skrevs som enda förklaring i en av fotografiernas kant. Loyal är numera också ett galleri, nyss nedflyttat från Stockholm till lokaler i Malmö. Bland deras nära vänner finns filmarna Fredrik Wenzel (”Farväl Falkenberg”, ”Broder Daniel forever”) och Henrik Hellström (”Broder Daniel forever”). De båda regissörerna är just nu i färd med att visa sin uppmärksammade film ”Man tänker sitt” – ett hopvävt, dimbelagt drama i ett radhusområde inringat av skog och glittrande bäckar. Loyals grundare har dels funnits med under tillkomsten, dels gjort en del stillbildsfoto, men framförallt är Loyal en bra källa för att riktigt kunna ta till sig ”Man tänker sitt”. Filmspråket påminner mycket om det språk Kristians Bengtssons mormors begravning skildrades i. Nöje når Henrik Hellström över telefon och i linje med Loyals ständiga ointresse för rubriker, verkar även Henrik ha velat stryka ingresserna ur sin film. – På utfrågningar efter våra filmvisningar frågar de som tittat alltid vad skogen betyder och vattnet betyder och det svarar jag inte på. Det klart att en del inslag hade gått att förklara, men vad är poängen med att göra det? Filmens olika scener är som bropelare. Bron skapar du själv, genom att applicera ditt eget liv på det du ser. Både "Man tänker sitt" och din förra film "Broder Daniel forever" som också rörde sig i radhusmiljöer, handlar väldigt mycket om Sverige. – Det vet jag inte. De reaktioner vi fått efter visningarna i Polen och Tyskland är igenkänning. Filmen skulle kunna ha varit inspelad i liknande områden där. Däremot har idén absolut varit att gräva där vi står, så långt inåt som möjligt. När vi sökt mystik har vi vänt oss till det allra mest vardagliga. Under inspelningen, vad hade ni för förhållande till Falkenberg då? – Inget alls. Det var vår scenplats. Vi följde inte vad som hände på orten. Vi har inte haft någon aktualitetsambition. Som uppvuxen i radhus, hur har din relation till den miljön förändrats när du blivit vuxen? – Det handlar väl om hur världen växer? Som liten var jag helt fascinerad av vårat land, alltså där man hade blommor och sådant. Det var hela mitt liv. Du har bott en tid utanför Helsingborg. Om du som filmare skulle komma tillbaka dit, hur skulle det området skildras? – Jag bodde i Viken, tills jag var två år. Då flyttade vi. Jag minns en stor kulle där jag brukade leka. Det var väldigt vackert. Men jag skulle hur som helst inte göra någonting mer om radhus nu. Utan vilken miljö skulle du använda dig av nu? – Det kan jag inte säga. Dit håller jag på att hitta. Jag respekterar att du inte vill säga att ”Man tänker sitt” handlar om Sverige, men det måste ju finnas något speciellt i att inspelningsplatserna är orter där hela världen kan rymmas i samma lilla samhälle. Som i Falkenberg. Eller Viken. I storstäder märks det ju så fort man går utanför dörren att ens förort eller stadsdel så tydligt är del av någonting större. – Vi har sökt mystiken i tillvaron. Mystiken kring det mest uppenbara. Kring vardagen. Men det är ingen uttalad agenda att se mot Sverige. Det jag ser som så fint i både Loyals bildspråk och ert filmspråk är hur ni stannar i det som är nära er och gör det vackrare och större än det är. Motsatsen till exotism. Tror du den metoden går att använda även i en människas privata liv? – Det tror jag. Även om ett liv har komplicerade förutsättningar: där måste det tråkiga balanseras med det roliga om det över huvud taget ska gå att få ta del av det roliga. En film är bara en och en halv timme, till en sådan går det att skära ut bara de småbitarna som bränner till, som är allra tätast. http://hd.se/noje/2009/07/31/in-i-dimman/ |
|||