EXPRESSEN (31 Juli, 2009)
JONAS HOLMBERG

Unga svenska filmmän ger sig ut i naturen numera. Det började med skogspromenaderna i Farväl Falkenberg, och under det senaste året har en man byggt en trädkoja i Trädälskaren, en annan spelat tramporgel i mossan i Skinnskatteberg, och en tredje döpt sin debutfilm till Hälsningar från skogen.

Men ingen gång tidigare har de unga filmmännens manlighetsideologi formulerats tydligare eller snyggare än i Fredrik Wenzels och Henrik Hellströms Man tänker sitt, som har smygpremiär på Lilla filmfestivalen i Båstad i dag. Den handlar om elvaårige Sebastian, som analyserar sitt villaområdes smärtpunkter – den ensamma pappan som byter blöja på sin son på parkeringsplatsen, den skäggiga gästarbetaren som kom på 70-talet och bara blev kvar – med en skoningslös ärlighet.

Fredrik Wenzel har tidigare skrivit manuset till Farväl Falkenberg tillsammans med Jesper Ganslandt, och Man tänker sitt kan enklast beskrivas som en Farväl Falkenberg 2, fast bra.

Det är samma åkningar genom ödsliga halländska villaområden, samma naturlyriska fotbollsplansfoto och samma beskrivande voice over – men när berättarröstens lite tillkämpade poetik ligger i munnen på en liten pojke i stället för vuxna män blir resultatet bedårande lillgammalt i stället för frustrerande gymnasialt.

Och så är det samma totala ointresse för kvinnor.

Den nya generationen svenska manliga filmare har ett tydligt behov av att göra upp med manligheten. Deras filmer är fulla av asexuella mjukisar som inte alls vill vara traditionella män, men om det finns något de vill vara ännu mindre är det kvinnor.

När det någon kort stund faktiskt är med någon kvinna i Man tänker sitt, framstår hon som antingen komplett ointressant eller som ett domesticerande hot. Man brukar ju säga att kvinnan står för naturen och mannen för civilisationen. För de unga svenska filmmännen är det tvärtom. Han vadar i ån med sin son i famnen, hon jobbar på BVC. Han irrar runt i skogen, hon vaktar sin välklippta gräsmatta.

Män som velat bryta sig loss från hemmets kvävande borgerlighet har funnits i evigheter. Men den samtida manlighetens dröm om naturen handlar inte om hemingwayska mandomsprov under farliga strapatser, som de klassiska manlighetsmyterna i amerikanska naturutflykter som Into the wild och Grizzly man.

Den nya manliga filmdrömmen om naturen handlar om att försiktigt sänka ner sin kropp i vattnet. Om att hitta sitt naturliga jag i gräset.

Såväl fäder som städer är tvångströjor för de samtida, känsliga filmmännen. De avskyr den traditionella manlighetens hårdhet, pliktmoral och nyttotänkande, men är lika främmande för den peelingmjuka mannens feminina behagfullhet.

De unga männens maskulinitetsstudier saknar inte civilisationskritisk udd. Men eftersom beröringsskräcken för det feminina består, blir resultatet mer en flykt än en uppgörelse med den fyrkantiga hårdheten.

Om sökandet efter den nya manligheten inte bara ska resignera till en fridlyst skogskoja på säkert avstånd från både kvinnor och samhälle, måste männen nog sluta betrakta femininiteten som lika främmande som machomentaliteten.

Men det finns faktiskt en samtida svensk filmman som gjort en biofilm om en man som längtar efter att vara kvinna. Lukas Moodyssons Container sågs av 778 personer.

http://www.expressen.se/kultur/1.1657178/skracken-for-femininiteten